En gästspelande kör av unga kvinnor gör succé på premiären i en landsortskyrka utanför Ystad. När en av medlemmarna, 18-åriga Miranda Dahno, försvinner spårlöst från skolan där kören bor, kallas polisen snart in. Till en början tyder det mesta på att Miranda har gett sig av frivilligt – men snart hittas spår som pekar på motsatsen.
källa: Filmtipset

Jag har alltid gillat Wallander och kommer alltid att göra. Jag tycker Kurt Wallander är som handen i handsken för Krister Henriksson. Det är något speciellt med svenska deckare som jag tycker om. Det är inte det där amerikanska, bomber och granater, terrorister och blod som sprutar. Det är smygande, man lär känna karaktärerna och försöker lösa gåtan på egen hand.

Dödsänglen är långsam, fast ändå bra och spännande. Tjejen Miranda och hennes kompis Lina spelas av grymma skådisar. Dom gjorde det realistiskt. Det tycker jag är viktigare än hur det annars lätt blir, så där över drivet, gammalmodigt sätt att spela på, som om film vore samma sak som teater. Teater har ju självklart en koppling mellan film. Utan teater ingen film. Men det betyder inte att man ska spela på samma övertydlighet som man gör i teater som i film. Tillbaka till filmen... Handlingen var bra, fast det kändes ändå som att det saknades något. Det var inte min favorit av Wallander filmerna men inte den sämsta heller. Den nådde medel.  

Jag tycker den är värd att se!:D