Livet är en enda lång berg och dal bana. Det har jag fått smak på idag. Hela denna dagen har vart en enda berg och dal bana. Allt gick uppåt. Jag kände lyckan sprida sig och jag kände mig som den lyckligaste människan på jorden. En fantastisk konsert med Ulrik Munther. Skratten. Musiken.  Att jag vågade gå fram till Hanna och säga allt det där som jag velat säga. Om hennes blogg, hennes texter och bilder.Jag kände mig modig. Det händer inte så ofta i livet. Ännu ett lyckorus när hennes ögon sken upp av hennes lycka av att jag hade vågat. Allt var underbart. Jag tänkte på hur jag skulle förklara allt i denna rutan. Så att ni skulle förstå. Jag skulle bara ge henne mat.

Där kom den branta nedförsbacken. All lycka försvann. Allt åkte nerför backen. Jag vågade inte titta. Var rädd för vad jag skulle hitta. Vad jag skulle få se. Var rädd för att bli ledsen. Ville inte gråta. Inta idag. Inte nu. Jag är inte berredd på detta. Fast ändå är jag det. Det känns fel att känna så. Där låg hon. Livsläng: 5-7 år. Fel. Livsläng: 0-4 år. Varför? Jag känner det jag vet att jag inte ska känna. Skuld. Vad gjorde jag? Jag vill klappa din lilla mjuka kropp igen. Se dig skutta. Aldrig mer. Jag vet.

Fast än detta är mina känslor ett enda stort virr varr just nu. Jag ligger på nivån mellan nerförsbacke och uppförsbacke. Lyckan finns fortfarande där. Kvällens lycka finns kvar. Fast det ligger ett svagt ledset skynke över. Det går inte ihop.

Jag antar det jag ville säga med den här texten var...